Hej först och främst.


Ja vart ska man börja, tänkte skriva lite om vad som händer i mitt liv framförallt. Bloggen heter MyLifeForReal bara för att verkligeheten kommer ikapp en fortare än vad man tror.

Mitt liv har förändrats väldigt drastiskt på bara några månader. Och det har fört med sig en mängd saker både bra och dåliga.

Det sämsta med det hela är ju självklart det faktum att mina föräldrar inte finns med mig mer.

Bara att skriva den raden fick mig att få en klump i magen. Den känslan att man inte kan ringa sin mamma eller pappa om det är något som hänt, att man en dag inte har en mormor & morfar till sina barn känns bara helt fel. Men jag kan ändå inte göra någonting åt det.

Om jag hade kunnat skulle jag absolut spola tillbaka tiden till den 14 Januari 2010. Och istället för att gå och lägga mig när jag kom hem efter praktiken kunde jag istället gett min mamma en kram, och talat om att jag älskar henne av hela mitt hjärta<3. Inte ens det tänkte jag på och det gör ont i mig när jag tänker på det.

Nu får jag aldrig den chansen mer, att komma hem och bara krama om min mamma och säga att jag älskar henne. Den känslan att aldrig mer få känna min mammas varma och trygga kramar gör mig ledsen. Hon var och kommer alltid att vara ljuset i mitt liv även om allt är jobbigt just nu. Jag vill ha den där godnattkramen innan jag ska gå och lägga mig, jag vill höra från min mamma att hon älskar mig just precis som den jag är. Det sa hon alltid till mig. Att inte få höra det längre är jättejobbigt och jag tänker på henne varje dag.


Sedan så fanns det bara vi fyra kvar, Pappa, Jag, Karolina och Patrik. Pappa sa att vi måste fixa detta nu mamma hade velat det. Och vi jobbade på så mycket vi kunde. Det var jobbigt men allt gick någorlunda bra tills eftermiddagen den 2:a Februari då min pappa föll ihop och inte orkade med mer. Jag älskar min pappa lika mycket som jag älskar min mamma och det menar jag verkligen. Han var den bästa pappa man kan tänka sig, skämtade med oss och försökte få oss på bra humör även om det var jobbigt också.

Mina föräldrar försvann bägge två på mindre än 3 veckor. Mer exakt 19 dagar senare. Livet kommer aldrig mer att bli sig likt. Att vi 3 som är kvar ska dela upp allt i huset att vi ska flytta härifrån och starta ett eget liv känns som flera ljusår bort när det egentligen bara är 17 dagar kvar.

Jag förstår fortfarande inte allt som har skett och det är svårt att förklara för dem som inte vet. Men vi måste fortsätta något annat finns inte.

Varken Mamma eller Pappa hade velat att vi bara skulle sitta och glo in i väggen, då kommer man ingenvart.

Jag tror att min mamma & pappa är riktigt stolta över oss att vi försöker i alla fall. Och allt har vi dem att tacka för. Hade vi inte haft er som föräldrar så hade vi inte vart dom individer som vi är idag. Och jag är stolt över att ni är mina föräldrar. Det kommer jag alltid att vara.

Lite långt inlägg nu men måste skriva. Känns lite bättre då...


Jag Älskar Min Familj<3