I don´t wanna talk, about the things we been throug

 

allt känns knas, allting,

 

mår inte riktigt bra alls längre känns det som, alla tankar bara flyger omkring där inne och jag sover inte ordentligt, jag tänker mer och mer på mamma & pappa.. och det är jobbigt,, jag vill kunna skriva ett brev till er, tala om för er hur mycket jag verkligen älskar er.

 

Alla säger att ni vet om det, men jag tror inte riktigt på det,, jag vill bara hålla om er, sitta bredvid er i soffan hemma, och kolla en film, eller bara skratta och flumma ihop vid middagarna som vi brukade göra..

 

det är över 2½ år sen nu som du försvann mamma, jag fattar det inte än,, så fort jag börjar tänka på det så förflyttas jag tillbaka i tiden till just den dagen då du försvann, varför jag tjaffsade med dig.

Fattar inte varför ja gjorde det,, känns så jädra onödigt.. jag pallar verkligen inte med det...

 

Pappa, jag satt hos dig innan dom åkte iväg med dig, jag rättade till ditt hår och såg till så att du såg bra ut., fixade till din mustach också,, även fast vi barn visste att rörde vi din mustach så bet du efter våra fingrar. 

När jag tänker tillbaka på det så ler jag, för det var alltid ett sätt att retas med dig, och varenda gång skrattade vi,,,

 

Ja minns när du gick och la dig på kvällarna och mamma och jag satt kvar uppe och kollade på tv och vi hörde när du började snarka sakta men säkert,,  du pratade även i sömnen en hel del och vi fick oss några goa skratt av det,,,  Jag saknar när du bad mig gå och hämta en till öl åt dig för du satt så gott i soffan, och det gjorde ja så gärna..  Hade mer än gärna velat ha dig sittandes där

 

Minns hur jag gick med dig mamma ut för att du skulle röka,, och jag ville göra dig sällskap,, men fick inte stå för nära för då andades ja in röken.. och det fick absolut inte hända!

 

Jag saknar mina bästa vänner. Jag saknar mina föräldrar. Jag saknar att kunna ropa, Hej mamma Hej pappa jag är hemma!

 

Hade jag fått välja hade jag fortfarande bott kvar hemma. Hos er..

 

Det händer så mycket samtidigt som det inte händer någonting, ja vet inte hur jag ska förklara riktigt, men allting känns bara stört.. jag är inte 22,, jag är fortfarande 19 år och 7 månader gammal...  jag är inte vuxen, ni har inte lärt mig klart allt jag behöver veta. Ändå sitter jag här..

 

Alla säger att ni var så underbara, och jag kan inte annat än hålla med.

 

Ni var/är Mina, Karolina och Patriks föräldrar!

Ni var/är de bästa människorna som någonsin funnits och kommer finnas i mitt liv.

Ni var/är min drivkraft i vardagen.

Jag vill inte göra er besvikna på mig, därför kör ja på som att allting är perfekt tills jag sitter för mig själv och då, bara då bryts jag ner, bit för bit,, men jag är rädd att en dag så kommer bitarna att ligga kvar där utan att någon ska plocka upp dem...

 

Jag gillar INTE tanken på att vara utan er, men det är bara att "gilla" läget helt enkelt.

 

Blev visst ett långt inlägg här men ni som läser får stå ut med det..

 

Ta hand om varandra och se till att påminna varandra om hur mycket ni betyder för varandra dagligen.

 

You never know when it´s to late!

 

//Camilla